Vad är den personcentrerade inställningen till vården?
en personcentrerad inställning till hälso-och sjukvård är ett sätt att organisera och tillhandahålla tjänster som placerar personen i centrum för planering och beslutsfattande; som respekterar individuella övertygelser och värderingar och som inte gör antaganden om människor innan de förstår deras livskontext och vad som är viktigt för dem.
ett personcentrerat tillvägagångssätt respekterar alla personer – vad jag menar här är att ’personcentrerad vård’ har fokus på kvaliteten på den vård som patienter/serviceanvändare/familjer/vårdpartners och så vidare får, och det är naturligtvis fokus för att utvärdera vårdtjänsternas effektivitet.
ett personcentrerat tillvägagångssätt beaktar emellertid effektiviteten hos personcentrerad vård tillsammans med vikten av att det händer i en personcentrerad kultur, det vill säga en kultur som respekterar behoven hos dem som tillhandahåller vården och deras värde som personer.
för länge har fokus varit på serviceanvändare utan samtidig fokus på personal-att fokusera på en på bekostnad av den andra är fundamentalt bristfällig, vilket visas i fall som Mid-Staffordshire-utredningen och andra.
hur viktigt är medkänsla i vården?
det är svårt att föreställa sig sjukvård utan fokus på medkänsla, men naturligtvis är vi alla medvetna om vårdsituationer som verkar sakna medkänsla.
det är svårt att föreställa sig sjukvård utan fokus på medkänsla, men naturligtvis är vi alla medvetna om vårdsituationer som verkar sakna medkänsla. Men vi bör inte objektivera medkänsla på ett sätt som på något sätt privilegierar det över andra värden som värdighet, respekt, vänlighet och kärlek.
dessa principer är lika viktiga för medkänsla och alla är faktiskt nödvändiga för att vården ska vara personcentrerad. Men jag blir bekymrad i dessa dagar när medkänsla verkar användas som en ’catch-all’ för allt som är god vård – nästan en ersättning för andra principer (som värdighet).
ett personcentrerat tillvägagångssätt har medkänsla i sin kärna. Det fokuserar på att odla en vårdkultur som försöker skapa så mycket lycka som möjligt för alla. Ökad lycka resulterar i ökat välbefinnande. En personcentrerad kultur ökar allas välbefinnande.
är detta annorlunda för patienter med demens jämfört med andra?
nej absolut inte! Det är ofta oroande för mig att vi på något sätt ser personcentrerad vård i samband med demensvård som på något sätt skiljer sig från andra typer av vård. Naturligtvis är det annorlunda i att människor som lever med demens har särskilda vårdbehov som härrör från effekterna av demens på deras liv, och detta behöver vård ges på särskilda sätt för att möta dessa behov.
men de grundläggande principerna för personcentrering gäller fortfarande – för att föreslå annars skulle innebära att personer som lever med demens är en annan typ av person-det skulle vara ett farligt uttalande att göra och kan påverka livet för personer som lever med demens negativt.
när demens utvecklas blir människor mer sårbara. Men vi förväxlar ibland denna ökande sårbarhet med en’ minskning ’ av personlighet, med andra ord, att bli en mindre person i andras ögon.
vi anpassar sedan våra betydelser av viktiga omsorgsprinciper (som medkänsla) snarare än att justera tillämpningen av dessa principer på det sätt som vi arbetar och engagerar med människor. Det är denna anpassning som behöver den stora skickligheten i att arbeta effektivt med personer som lever med demens och deras familjer/vårdpartners och som behöver vårdpersonal som är kunniga och skickliga inom demensvård.
Vad har varit det största framsteget inom Alzheimers vård under din karriär?
jag skulle föreslå att det största framsteget har varit att se personen bakom sjukdomen.
även om det har skett stora framsteg inom medicinsk hantering och behandling av personer som lever med demens som har möjliggjort en mycket bättre livskvalitet för människor, skulle jag föreslå att det största framsteget har varit att se personen bakom sjukdomen.
när jag började som mentalsjuksköterska 1980, arbetade jag i ’long-stay psychogeriatrics’ som det då var känt, graden av avhumanisering som människor som lever med demens och personal som arbetade på dessa platser, upplevde vid den tiden är nu otänkbar.
sådana kulturer har till stor del försvunnit och erkännandet av personer som lever med demens som ’personer’ är vanligt. Med detta erkännande och värdeförskjutning har det kommit en hel mängd utvecklingar inom symptomhantering (som smärta, inkontinens och sömn), yrke, kommunikation och engagemang, samt att utveckla strategier för att hjälpa personen att hantera förändrade nivåer av orientering, kognition och minnesfunktion.
alla dessa framsteg har gjort det möjligt för människor som lever med demens, deras familjer och vårdpartners att få en bättre livskvalitet. Det finns fortfarande en enorm mängd arbete att göra för att kontinuerligt främja en mängd olika metoder (som vård på akuta sjukhus och palliativ och vård i slutet av livet) och vi har aldrig råd att vara självbelåtna.
varför inte ta vår frågesport för att se om du vet ditt faktum från fiktion när det gäller Alzheimers.