växter behöver veta sin plats. Den naturliga (Aussie) inställningen för en choko vinstockar bör täcka en bakgård dunny i löv och frukt, eller nu när dunnies är en hotad art, snyggt klättra upp en trellis. Vår choko vinstockar har ingen dekor. Det sprids upp sin trellis, över tamarillo, över till citronträdet, ner citronträdet, över blodapelsinträdet (inte en stor prestation eftersom blodapelsin aldrig har vuxit över en och en halv meter hög) och är nu på väg nerför banken mellan ingefäraliljorna. Och vi har fortfarande inga chokos. Vi har dock chansen att chokos, flera hundra choko blommor och fler knoppar kommer. Det beror på vädret – kommer vi att ha varma mogna dagar i höst, eller en plötslig, choko-zapping frost? Jag satsar på en choko skörd, men vi får se. Chokos brukade vara ett av skämt från min barndom, vinstocken som växte över dunny, befruktad av dess innehåll och därmed någonsin produktiv. Egentligen alla dunnies i vårt område täcktes antingen av passionsfrukt eller rosor, eller ännu mer oftast ingenting alls, om en rödbukad svart orm bestämde sig för att bosätta sig ovanför dörren. Det fanns också ryktet att konserverade päron verkligen var stuvade chokos – osannolikt, även om formen och färgen är vagt densamma, är ett pärons något gritty konsistens inget som en slät choko. Ryktet att choko sattes till olika sylt till ’bulk upp dem’ är mer möjligt. Men en äldre choko är svår att skala – dina händer täcks av klibbig vit saft och du måste klippa ut ’choke’ eller frö i mitten. En fin fet syltmelon ger mer per hektar och bearbetas mycket lättare. Det är dock förmodligen sant att några av de billigare äppelpajerna och skivorna du köper kan kallas ’choko med tillsatt äpple’. Om du hittar en fast torg i äppelslammet i din (billiga, massproducerade och inte så bra) kommersiella paj, kan det eventuellt vara choko. Det finns också flera hundra hushålls recept eller så för att använda överskott chokos, av vilka några, som choko och ingefära marmelad, är ganska bra. Tillbaka i glansdagar bakgården choko vine, big var vacker när det kom till veg. Den största, grovaste kålen, den mest massiva märgen, den plumpest choko, alla var värdefulla. Numera äter vi våra zucchini små som zucchini och behöver inte längre en skottkärra för att vagn kålen hem. Men av någon anledning säljs chokos fortfarande och kokas som monster, deras kött grovt och huden hård. Om du vill ha en utmärkt choko, odla din egen, helst i ett klimat varmare än vårt eller med mer solljus än vi har i dalen, eller mot en solig vägg istället för draperad upp och över citronträd. Sedan plocka dem valnöt små, så anbud du behöver inte klippa ut centrum och kanske inte ens behöver skala dem. Det enda sättet att odla en choko är att plantera en choko, så att den kan spira ut toppen och sedan börja klättra. De planteras bäst på våren, men då kan det inte finnas någon att köpa, eftersom de groddar. Så plocka upp en choko eller två nu; plantera i en stor kruka, smal sida ner, med toppen bara poking ut, och håll den borta från frosten, i sol, skugga eller till och med Skafferiet till våren, när det kommer att spira. Sedan, efter att frosten är över, plantera den ut. Mata bra, ge utrymme att klättra … och klättra … och klättra … och vänta. För när dagslängden förkortar börjar choko blomma, sedan frukt … plocka snabbt och behåll dem du inte äter omedelbart på en sval plats – de unga håller sig bättre än de stora mogna. Ät som en zucchini eller nypotatis, bakad eller sauterad, eller halverad eller kvartad och stekt. Och om du av misstag saknar några och låter dem växa till monster, finns det alltid choko och ingefära marmelad, choko chutney eller ananas sylt (mestadels choko). Men en chokos plats borde aldrig vara i en äppelpaj. f. @ jackiefrenchauthor t. @ jackie_french_ i. @jackie_french